Läkare har ägnat många år av utbildning för att lära sig att hjälpa människor att förebygga, bota eller lindra det lidande som sjukdom innebär. Läkare är inte utbildade för att sitta i en rad möten eller tvingas fylla i detaljerade arbets- eller kvalitetssäkringsrapporter. Den största effekten av dessa rapporter är ofta att ta tid och energi från läkarens egentliga uppgift att hjälpa patienter.
Om läkemedelskommitéer
Sverige har 21 läkemedelskommittéer som alla har ett enda gemensamt och övergripande mål med sitt arbete , att spara pengar. Trots att de 21 kommittéerna arbetar med i princip samma beslutsunderlag resulterar det i 21 olika rekommendationer om vilka läkemedel som skall användas. Om varje läkemedelskommitté i genomsnitt har 20 ledamöter som består av läkare och andra högskoleutbildade människor så är det 420 personer. Om man antar att ledamöterna i genomsnitt kostar 100000 kr per år i arvode så är den sammanlagda kostnaden 42 miljoner per år. Denna beräkning bygger på ett löst antagande och sannolikt är den verkliga kostnaden högre. Det är svårt att förstå att detta meningslösa slöseri med pengar och mänsklig kompetens tillåts pågå år efter år under besparingens banér.
Avskaffa läkemedelskommittéerna och låt läkarna och övrig sjukvårdpersonal som sitter i dessa kommittéer lämna otaliga möten bakom sig och gå tillbaka till patienterna där deras resurser behövs. Det måste vara fullt tillräckligt med en enda nationell läkemedelskommitté eller kanske ännu hellre en enda europeisk enhet. De stora förändringar vi genom invandring har i befolkningens sammansättning kräver ökade kunskaper om vad som gäller vid undersökning och behandling av dessa människor. Dessa förändringar har ingen geografisk avgränsning utan gäller för allt större delar av vårt land. När kunskapen om undersökning och behandling av invandrade människor skall splittras och urvattnas i ett stort antal lokala läkemedelskommittéer ökar riskerna för felbehandling. Det är ytterligare en anledning att samla kunskaperna till en enda kompetent nationell kommitè.
Om herarkier och administrationer
Att skapa herarkier är inget som människan är ensam om men sannolikt är det ingen annan art som gör det i samma omfattning. Administrativa enheter inom sjukvården tycks kunna växa hur mycket som helst både i höjd och bredd. När jag kom till Arvika sjukhus som AT-läkare i mitten på 1970-talet var det en liten men mycket effektiv administrativ enhet. Intendenten Einar hade hand om det mesta som rörde mitt boende och var det något som krånglade i bostaden så ordnade han det. Trots att det inte fanns mobiltelefoner så svarade han alltid i telefonen. Det gjorde Husmor Ingeborg också och hon tog hand om det mesta som gällde min anställning som inte Einar ordnade. Barbro på ekonomin var också lättillgänglig på telefon och hon visste allt om min lön och dessutom visste hon precis som Einar och Ingeborg vem jag var. Denna administration inte bara fungerade utan kändes också omsorgsfull och ibland till och med omhändertagande. I denna värld möttes man aldrig av telefonsvarare.
Nostalgi? Ja kanske eller ett exempel på det pris vi får betala när vi tror att utvecklingen med automatik innebär ökad effektivitet och att effektiviteten ökar med antalet administratörer. I min värld är det i de flesta fall tvärt om. Visst har Arvika sjukhus växt något men trots det står man frågande inför den kraftiga utbyggnad av den administrativa överbyggnaden som skett under de senaste 30-40 åren. Arvika är inte ensam om den utvecklingen. Även läkare sugs in i administrativia enheter och inte bara i läkemedelskommitéer. Alltför länge har alltför många betraktat en karriär inom läkaryrket liktydig med att arbeta för att nå en plats så högt upp i hierarkin som möjligt. Det innebär för många en roll högt upp i administrationen och så långt från patienterna som möjligt. Strukturen med de små primärvårdsenheterna har inget eller ett mycket litet behov av administrativa överbyggnader och möjliggör en avveckling av dessa enheter. Hur stora besparingar detta kan leda till vet jag inte men anar att det handlar om betydande belopp som i stället kan användas i ett produktivt sjukvårdsarbete