Om orsaker till åderförkalkning
Problemet med hjärt- och kärlsjukdomar handlar främst om en sak, åderförkalkning. Höga nivåer av blodsocker, blodtryck , blodfetter, bukfetma, rökning , för lite fysisk aktivitet och ärftlighet är faktorer som påverkar hur snabbt åderförkalkning utvecklas. Hos en människa med blodsocker i diabetesnivå går åderförkalkningen och därmed åldrandet i blodkärlen mellan två och fyra gånger så fort som den gör hos samma människa när hon har normala sockernivåer. Ju fler faktorer man har som driver åderförkalkningen desto viktigare är arbetet för att minska var och en av dessa faktorer och en normalisering av sockerbalansen är en av de viktigaste åtgärderna.
Om transport genom blodkärlsväggen
När sockernivån i blodet är för hög är det ett tecken på att blodkärlen inte förmår transportera ut sockret från blodbanan genom kärlväggen och in i kroppens vävnader. Den höga sockernivån i blodet är ett uttryck för att transportfunktionen genom kärlväggen är överbelastad. Förutom socker transporteras också fett och syre genom kärlväggen. Syretransporten är en lätt transport som inte belastar transportmekanismen i kärlväggen på samma sätt som fett- och sockertransporten.
Om inlagring av fett i blodkärlskärlväggen
När sockernivåerna i blodbanan är för höga klarar inte kärlväggen att transportera fett från blodbanan in genom kärlväggen och ut till kroppens vävnader. Resultatet blir att fettet fastnar inne i kärlväggen och ansamlas i fettklumpar. Eftersom syret fortsätter att passera genom kärlväggen kommer det i kontakt med och reagerar med fettklumparna som härsknar och blir hårda. Det hårda härsknade fettet kan inte kärlväggen transportera bort även om sockernivån normaliseras och efter hand sker det en förkalkning av de hårda fettklumparna som härsknat.
Om förträngning av blodkärlsväggen
Fettklumparna gör att kärlväggen förtjockas och att öppningen inuti blodkärlet blir mindre vilket ger ett försämrat blodflöde. Inlagring av fett i kärlväggen drabbar i första hand de kärl som är mest belastade i kroppen där behovet av energitransport är störst. Det är vanligen hjärtats och hjärnans kärl. De första signalerna på förträngningar i blodkärlen kommer ofta från hjärtats kärl och orsakar kärlkramp eller vid kraftigare förträngning en skada i hjärtmuskeln , en hjärtinfarkt. Förträngningen och ojämnheten inuti blodkärlet kan också leda till att det bildas en blodpropp som när den släpper fortsätter med blodströmmen ut i allt mindre kärl. Då är det är bara en sak som har betydelse för den fortsatta utvecklingen och det är proppens storlek. Om proppen stänger av ett större kärl när den fastnar leder det ofta till en chock i hjärtat som gör att det stannar och det är då ofta svårt att få igång hjärtat igen. I hjärnan orsakar en större propp vanligen en halvsidig förlamning som ofta blir bestående. I kombination med högt blodtryck är det vanligt att kärlförändringarna i hjärnan orsakar en bristning i blodkärlet och en blödning som även den ofta ger en halvsidig förlamning. Förträngningar i hjärtats kärl som orsakar kärlkramp kan man ibland avhjälpa genom att gå in i blodkärlet och rensa bort förträngningen så att blodflödet återställs. Mindre förträngningar kan man ofta rensa bort inuti kärlet och vid mer omfattande förträngningar kan kärlet ibland ersättas med ett annat blodkärl som man tar från en annan del av kroppen. Förträngningar i hjärnans kärl har man inga eller mycket små möjligheter att hjälpa kroppen med.
Om den oxidativa processen
När syre kommer i kontakt med fett sker det en reaktion som gör att fettet härsknar och blir hårt. Vi kallar det en oxidativ process och namnet kommer från den kemiska benämningen på syre , oxygen. När vi äter frukt och grönsaker tillför vi ämnen som bromsar och i större mängd stoppar den oxidativa härskningsprocessen. Dessa utomordentligt viktiga ämnen kallar vi antioxidanter – mot oxidation. Även redan härsknat hårt fett kan i viss utsträckning åter bli mjuk och möjligt att transportera bort från kärlväggen med hjälp av anitoxidanter i större mängd.
Om vårt daliga behov av antioxidanter
För att få en tillräcklig mängd antioxidanter bör vi äta minst ett halvt kilo frukt och grönt per dag vilket är precis dubbelt så mycket som vi i genomsnitt äter dagligen i Sverige men den mängd som man dagligen äter i Italien. Om vi kokar grönsakerna förstör vi det mesta av antioxidanterna liksom fibrer och andra nyttiga näringsämnen. Om vi skalar äpplet , äter fruktköttet och slänger kärnhuset så har vi tagit bort det mesta av antioxidanterna men ätit det mesta av fruktsockret. Samma sak händer om vi pressar saften ur citrusfrukterna och dricker det som juice. Då är allt fruktsocker kvar i juicen men mycket lite av antioxidanterna. Torkad frukt som ingår i en del müssli eller säljs som ”naturgodis” innehåller allt socker från den ursprungliga frukten men inget av antioxidanterna eller de övriga nyttiga näringsämnena i den färska frukten. Trots att frukt innehåller en del socker så är den sammanlagda effekten av att äta frukter i sitt naturliga tillstånd positiv för kroppen genom att åderförkalkningsprocessen bromsas eller till och med stoppas av antioxidanterna. Minst fem knytnävsstora frukter per dag är den generella rekommendationen till alla , även diabetiker.
Om matlagning
Ingen matlagning förbättrar näringsvärdet i våra råvaror utan tvärt om. Råa grönsaker är mer näringsrika än om vi kokar eller steker dem och det gäller även råvaror från djurriket. Få om ens några råvaror blir mer näringsrika när man kokar eller steker dem. I de flesta fall är det tvärt om så att man förstör viktiga näringsämnen. Antioxidanterna är bara en av dem.