Måltidsmätningar är en kartläggning av hur vår sockerbalans påverkas av det vi vanligen äter och den kartläggningen görs främst i början av arbetet med att normalisera sockerbalansen. Man mäter före och efter måltiden för att se hur mycket den höjer blodsockret. När man upptäcker att en måltid höjer sockret för mycket skall man ändra innehållet i måltiden och göra en ny mätning vid ett senare tillfälle. Det man i första hand minskar eller tar bort är snabba kolhydrater och börjar med socker och det man vet innehåller socker fortsätter med bröd och pasta och annat som innehåller mjöl samt potatis , majs och ris. Måltidsmätningarna använda på rätt sätt ger efter hand all den kunskap man behöver för att förstå hur sockerbalansen påverkas av det man äter. Därför kan man börja med att koncentrera sig på dessa mätningar och avstå från söka övrig information om kosten.
Om riktvärden för måltidsmätningarna
Vid måltidsmätningarna mäter man sockret före måltiden och på nytt en timme senare. Med en timme mellan mätningarna är det lättare att komma ihåg den andra mätningen och det verkar som många får ett högre sockervärde med en timme mellan mätningarna jämfört med om man mäter med två timmars mellanrum. Om måltiden pågår mer än en timme så kan man göra ytterligare en mätning en halvtimme senare och upprepa detta två timmar efter den första mätningen.
Man börjar med att mäta på det man brukar äta eftersom det har störst betydelse för belastningen av sockerbalansen. Frukostmålet är den måltid som för de flesta är mest lika från dag till dag Måltider som pågår en timme eller mer hör i Norden oftast till festmåltider och de har mindre betydelse för sockerbalansen. På en lista skriver man upp tidpunkt för mätningarna och sockervärden före och efter måltiden samt vad måltiden innehåller. Målsättningen är att sockret efter måltiden alltid skall ligga under 8 och helst under 7. Det är inte enbart siffervärdet efter måltiden som har betydelse utan även hur mycket måltiden har höjt värdet och den skall inte höja värdet mer än mellan 1,5 och 2 enheter. Om värdet före måltiden ligger på 5 och värdet efter måltiden på 6,7 är höjningen 1,7. Om det första värdet i stället ligger på 6 och det andra på 7,2 så är höjningen 1,2 vilket är lägre än 1,7. Således har man att ta hänsyn till både hur mycket sockervärdet höjs av måltiden och vilket värde man landar på efter måltiden. Om måltiden höjer sockret för mycket ändrar man måltidens innehåll vid ett senare tillfälle och gör nya mätningar och nya modifieringar till dess att man når målvärdet. Det handlar för det mesta om att minska mängden snabba kolhydrater i kosten.
Om modell för måltidsmätning
Många är så ivriga att få kontroll på sockerbalansen att de första veckan med den egna sockermätaren mäter före och efter varje måltid. Även med en bra stickteknik blir det många stick som ger ömma fingrar. En bra modell är att man börjar med att under några veckor mäta det man äter på samtliga veckodagar eftersom våra måltidsvanor ofta varierar med veckodagarna. Det betyder att man med några dagars mellanrum mäter på allt man äter under en dag och har en sådan mätdag två eller tre dagar per vecka. Att mäta på allt man äter betyder att mäta på allt man stoppar i munnen och tuggar eller suger på och sedan sväljer. På en månad hinner man mäta och modifiera mellan tio och femton måltidsvariationer vilket ofta täcker in det vi vanligen äter. När man efter den första kartläggningen möter en ny måltidsvariant som man inte tidigare mätt på så mäter man igen. På det sättet får man redan efter drygt en månad en kartläggning av hur den egna sockerbalansen påverkas av det man vanligen äter. Dessutom ges möjlighet till förändringar i måltidernas innehåll både vad gäller ingredienserna och mängden av dessa så att de efter modifiering inte överbelastar sockerbalansen.
Om frukostmålet
Frukostmålet är i Nordeuropa det mål som för de flesta är mest lika från dag till dag och det betyder att det är det viktigaste målet att börja mäta på och se till att det inte höjer sockret för mycket. Om frukostmålet höjer sockret över 7 ändrar man innehållet i frukosten till nästa mätdag. Det man äter varje dag har naturligtvis större betydelse för sockerbalansen än det man äter mer sällan. En tårtbit på ett födelsedagskalas någon gång i månaden har mycket mindre betydelse än ett dagligen återkommande frukostmål med kaffe och smörgås vilket för många och inte bara äldre är en alltför vanlig måltid. Eftersom man har möjlighet att mäta på frukostmålet sju gånger under en vecka så går det fort att komponera ett frukostmål som inte belastar sockerbalansen för mycket och man går sedan vidare till att mäta på nästa frukostvariant.
Om mellanmål
Att mäta på allt betyder att man mäter på allt man stoppar i munnen och sväljer. Många i norden har för vana att äta mellan måltiderna och dessa mål höjer ofta sockret mer än den lagade varma maten. Det är mycket vanligt att man inte tycker att dessa mål är att betrakta som måltid och därför mäter man dem inte. Det gäller också sådant man äter då och då av andra anledningar än att man är hungrig. Det finns många andra orsaker att äta än att man är hungrig och småätandet höjer ofta sockret mer än man tror och är därför viktigt att mäta på. Många äldre människor i Norden utvecklar som pensionärer ett nytt mönster för sitt ätandet där de ersätter de lagade målen av varm mat med smörgåsmål. Många gamla som blivit ensamstående tycker inte om att sitta och äta varm lagad mat ensamma och slutar därför laga varm mat. Detta är ofta ett tecken på en livssituation och en ensamhetsproblematik som är djupt tragisk.
Om frukt och måltidsmätning
Färsk frukt innehåller antioxidanter som är mycket viktiga för att förebygga åderförkalkning och det innebär att vi skall äta färsk frukt även om det höjer sockervärdet. Varje dag skall vi äta minst ett halvt kilo grönsaker och frukt vilket motsvarar fem frukter stora som en knytnäve. Det är dubbelt så mycket som vi i Norden äter i genomsnitt per dag men det är den mängd man äter i Medelhavsområdet. När vi gör måltidsmätning skall vi inte ta med frukt i måltiden eftersom det påverkar resultatet och gör det svårare att bedöma hur måltiden i övrigt påverkar vårt socker.
Om överbelastning av sockerbalansen
Belastningen av sockerbalansen bestäms av vad och hur mycket vi äter och hur mycket vi rör oss. Om man trots modifieringar av kostvanorna har svårighet att nå balans i sockeromsättningen får man gå tillbaka och göra nya måltidsmätningar för att hitta orsaken till överbelastningen. En av de vanligaste orsakerna till att man inte når balans i sockret är det man äter mellan de lagade målen vilket ofta höjer sockret mer än de lagade målen. Ofta förbiser man betydelsen av detta ätande eller också vill man inte veta hur man påverkas eftersom detta ätande ofta tillhör kategorin tröstätande och hör till det som för många är svårast att ändra på. Men tröstätande behöver inte vara sådant som enbart är en belastning sockerbalansen utan kan vara sådant kroppen har nytta av till exempel nötter eller frukt som de flesta äter för lite av. Om man inte når balans i sockeromsättningen trots bra värden vid måltidsmätningarna är orsaken sannolikt för lite fysisk aktivitet och då måste man försöka att öka den. Hur mycket fysisk aktivitet man behöver för att nå balans i sockret varierar från människa till människa men ett bra riktvärde är cirka en timmes daglig promenad.